Sandra Qvist

Idag har jag varit på ett så kallat öppetmöte på AA. Det betyder anonyma alkoholister. För er som inte vet det så är min pappa alkoholist. Nu mer nykter alkoholist, på torsdag har han varit nykter i åtta månader. Jag är stolt över min pappa. Så idag när han ringde och frågade om jag ville följa med på AA så tvekade jag inte att följa med. Jag står bakom min pappa och hoppas verkligen att han klarar av det här. Det var lite jobbigt att gå dit, för sist vi var där var när pappa hade bestämt sig för att sluta dricka och bli nykter. Men det går bra det var ändå en annan känsla nu än då. Nu gick man dit stolt över att min pappa är nykter. Förra gången gick man dit med vetskapen att pappa var en alkoholist. Visst det stack till i hjärtat när han presenterade sig "Hej jag heter Leif och är alkoholist." Men det övergick snabbt till ett leende, när jag tänkte - en alkoholist som varit nykter i åtta månader. Jag är stolt över min pappa! Glad över att han äntligen är en pappa. Jag kan även känna en liten bitterhet över att han inte kom på den här idén när jag fortfarande bodde hemma och hade "glädjen" av hans nykterhet. Men man får vara glad att han kom på det överhuvudtaget. Han hade lika gärna kunnat supit ihjäl sig. Jag njuter av att min pappa nu skickar sms i princip varje dag med massa smilisar och frågar hur det är, och en massa annat. Han visar omtanke. Vilket man inte är van vid. Men jag njuter. Han är min pappa, som äntligen bryr sig om mig och mina syskon. Han är min pappa som jag nu är stolt över. Jag behöver inte skämmas längre. Jag älskar min pappa och skriver inte det här inlägget för att jag vill ha sympati. Jag skriver det här inlägget för att jag är sämst om att prata om saker och måste få ur mig saker ibland. Och jag skriver det här inlägget för att visa min stolthet över min pappa!